gud.. känner redan nu att detta kommer bli ett väldigt känslofyllt inlägg då jag redan nu börjar gråta..

i hela mitt liv har jag varit "stor", jag har alltid varit längst i klassen och jag har aldrig varit någon direkt pinne. jag har alltid haft former. men jag har ändå inte varit överviktig. sen flyttade vi till bårslöv och det är då jag i efterhand kan se att mer och mer började gå fel.. efter skolan gick vi väääldigt ofta till affären, köpte chips och choklad som vi sedan åt alla vi kompisar. och så höll det på ett väldigt bra tag. ända tills vi började i påarp, och där fortsatte det, vi åt på raster och struntade i skolmaten för att istället äta godis och kakor..

jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta inlägget egentligen.. bara det att jag nu är överviktig, jag är tjock! jag går på vikt väktarna och jag försöker verkligen att gå ner, jag gick ner 7 kg.. sen kom julen och ledighet, viktväktarna hade stängt och jag gick upp 2.5 kg igen, förra veckan gick jag upp 0.9 kg och snart är jag tillbaka där jag började. detta känns så fruktansvärt jobbigt.. just för att jag försöker, jag försöker verkligen. men det är inte lätt, inte ett dugg. fick en panikattack just, gick ner och pratade med mamma och grät som ett litet barn, egentligen vet jag inte varför, för även om jag inte går ner allt nu så kommer det ju att komma förr eller senare..

jag har bara sån prestationsångest över mig själv, jag får panik om jag inte klarar något, och nu är det så mycket i skolan som inte går som jag vill, så mycket som bara är jobbigt. jag går upp i vikt och blir mer och mer stressad. jag orkar inte detta. jag orkar inte vara överviktig, för allt annat i mitt liv har jag..

jag har slängt ut allt vad godis och onyttigheter heter och nu ska jag försöka på riktigt igen, jag sa till mamma att jag inte orkar gå till viktväktarna imorgon, jag orkar inte med ett plus på vågen igen.. jag gör bara inte det. not again... det är så lätt när man går ner i vikt, det är verkligen skit lätt, men när man går upp så bara flyter man tillbaka i allt igen. man ser andra som går ner i vikt och man får höra att så svårt är det inte.. men jo, detta är det svåraste jag någonsin gjort. detta är så jävla svårt!!

jag vill & jag ska.. förr eller senare.. denna veckan vill jag så mycket. jag har börjat jogga med emma men jag vet inte, får benhinneinflamation så himla lätt att det inte blir roligt längre. någon som vill börja gå ut och gå med mig på kvällarna? någon som vill stötta mig? jag behöver det verkligen.. verkligen! jag har elin att träna med och vi tränar, men det är inte riktigt samma sak, man behöver vardaglig motion också.. iallafall jag!

usch och fy, inget mer gråt här inte, jag måste få tillbaka viljan, viljan att verkligen vilja detta. för jag vill, jag vill vara smal, jag vill bli snygg, jag vill att killar ska vända sig om efter mig och inte bara titta på mig med avsky i ögonen. jag vill, jag ska!

jag har satt mål att jag ska ha gått ner till min 18 årsdag, jag vet nu att det inte har varit ett realistiskt mål då det har tagit för mina konsulenter ca 3 år att gå ner så mycket som jag vill gå ner. så ja, jag ska nog ge det lite tid. för tid har jag när det gäller detta. men fan, nu jävlar ska jag försöka!

såhär vill jag se ut, det ser kanske inte ut som en stor skillnad men det är ca 15 kg minus på denna bilden.. jag vill!