det är så jävla många personer som jag har hjälpt, hjälpt dem ut ur all skit som dem har haft. iallfall om mn tror vad dem säger. jag har gjort allt för dem. sen nu, när dem har blivit vän med alla igen vem fan är det som går för sig själv då? vem sitter själv på lektionerna? vem har ingen att vara med hemma? JO JAG! när ingen har någon kommer dem till mig, men jag är inte första val, inte för någon. men ingen fattar hur det känns. när man bara kommer och ska sitta och snacka med någon så blir man önskad att gå därifrån. alltså fyfan, person du hatade innan är nu din bästa vän? jag som var din bästa vän när du inte hade ngn är din reservkompis. din fuckin'g reservkompis. herregud. jag försöker att hålla humöret uppe på dagarna med på kvällarna bryter jag ihop. för oönskad, det är vad jag är. och jag hatar det. alla tyckr säkert att man är en fjolla om man sitter och skriver att man mår sig och så. men det är ingen som tycker ngt om man skriver något bra, man ska väl skriva som man känner? visst, jag får mat på bordet, tak över huvudet och en familj som älskar mig. men jag skulle vilja ha en vän, som ringer mig bara för att veta hur jag mår, bara för att prata, en kompis som aldrig skulle byta ut mig måt någon i världen. hur den andra personen än var. men tyvärr, jag lever ju i verkligheten. det var allt ifrån mathilda.