tänkte bara berätta lite om min stora passion här i livet, fotboll & hif. det hela började med att min pappa alltid har älskat hif & fotboll över lag. givetvis kunde jag ju inte göra som honom och också tycka om hif utan jag skulle ju såklart heja på de lag han hatade mest, jag satt upp plansher på zlatan överallt som pappa sedan rev ner och så höll vi på.. min "pojkvän" då ( om man kan kalla de det när man går i fyran ) hejade på bois & aik. givetvis skulle jag också göra det då. men sen börja jag kolla mer och mer på matcher som pappa kollade på hemma och till sist blev det att jag följde med på någon match och sen var jag fast. detta är tredje året som jag har årskort på hif  & innan det var jag där ändå typ varje match.

nu vet jag inte vad jag skulle göra utan hif. det låter säkert jätte fjantigt men hif är en väldigt stor del av mitt liv. det är inte det att jag springer runder och är kär i spelarna eller kollar för de är snygga. det är att jag älskar gemenskapen, jag älskar att se när man får till ett perfekt anfall, en klokren brytning eller se en fantastisk räddning. då får jag gåshud.. när man står innan matchen ska börja och de presenterar spelarna och alla jublar då står jag där med gåshud och tårarna är nästan påväg fram, inte för att jag är ledsen utan för jag blir fylld med så mycket känslor, för att jag vet inte vad jag ska ta mig till, för att jag vet att snart börjar det som jag älskar så mycket. snart sätts bollen igång och man vet aldrig hur matchen kommer sluta.

i fotboll tillkommer så himla mycket känslor. glädje,sorg & irritation.. men nästan alltid är det glädje & hopp. när man ställer sig och kollar på en match så försvinner allt annat, man tänker bara på matchen här & nu, ingenting annat och det är det som är så fantastiskt. som igår så var jag och ronja på bio, så var olafur & fredrik olsson där, och jag blev så glad. alltså här flyttar de ifrån världens och sveriges ändar för att representera helsingborg, för att stå upp för vår stad när det gäller fotboll. jag blev helt till mig, helt lycklig för de två personerna som stod där är några av mina förebilder. så som de vill jag bli. visst har säkert pengar lite med det att göra, men när det gäller en så pass "liten" klubb som hif så är det inte ALLT.

jag ville bara försöka få ut hur jag känner, hur man får gåshud och hur mycket man egentligen älskar ett lag,en sport... ja, det är nästan inte klokt. :D haha.

hejdå.